måndag 16 september 2013

Om en bok: VI MÅSTE SLUTA SES PÅ DET HÄR SÄTTET

av Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck

Hanna och Jens befinner sig på helt olika ställen i livet. Hanna är på väg att avsluta ett kapitel (och ser sååå fram emot nästa). Jens har nyss, verkligen just precis nyss, avslutat ett helt annat och försöker komma på fötter i det nya.

Rent geografiskt befinner de sig dock på samma plats. Den där kvällen de träffas hamnar de faktiskt så nära varandra man bara kan komma och sen... Ja, sen är det en smula besvärande när de upptäcker att de liksom inte blir av med varandra. Men samtidigt fint ju? Och pirrande och fantastiskt och lovande? Och när de är där tillsammans kanske de andra avstånden inte spelar så stor roll. Eller?




Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck har tillsammans skrivit en bok om kärlek i crossoverland. För mig har det här samarbetet alltid verkat så logiskt för jag tycker att författarna har mycket gemensamt i sitt sätt att skriva. Roligt, fräscht, smart, dialogskickligt.

Så det borde ju fungera utmärkt att förenas i en bok.
Det skulle också kunna bli tårta på tårta.

Nu kan tårta på tårta vara underbart (till exempel fryst halloncheesecake på kladdkakebotten) eller så kan det bli lite tröttsamt (som när man fikar varenda dag under en vecka). I det här fallet hamnar det någonstans emellan. Det finns ett flyt och en samstämmighet mellan berättarperspektiven samtidigt som jag aldrig riskerar att blanda ihop vem som är vem, rösterna skiljer sig trots allt åt. Det roliga, smarta och fräscha finns där. (Dialogerna kommer jag till för det här kan bli en evighetslång epistel.) Men samtidigt infinner sig en viss trötthet. För mycket tårta. Under en period står det mesta och stampar eftersom Jens och Hanna inte riktigt vet hur de ska gå vidare. Det blir en del upprepningar dels inom kapitlen när allt ska analyseras, återupplevas och sugas på, och dels mellan när den ena karaktären ska kroka i den andra. Och jag älskar upprepningar precis som jag älskar tårta, men jag blev lite trött.

Dialogerna! Det pratas i den här boken. Och det pratas fascinerande nog om totalt ointressanta saker. Totalt ointressant retande av Jens för hans fotograferande och musiksmak. Totalt ointressant (och odrägligt) nyförälskat nojsande på café. Om det inte vore för att allt det här gestaltar Jens och Hannas trevande steg in i kanske-något-mer där de nosar på varandra.
Så många gånger i böcker känns det som att varenda samtal handlar om något Viktigt eller Driver Handlingen Framåt. Naturligtvis finns det sånt i den här boken också, men det är intressant hur mycket som inte är av den varan. För hur många samtal har vi inte som handlar om totalt oviktiga saker men ändå säger så mycket om vilka vi är och hur vi interagerar med varandra?

De totalt oviktiga samtalsämnena är också ett exempel på det Bjärbo och Lindbäck är så omtjatat bra på. Det vardagsnära. Detaljerna som gör allt levande. Menskläder och extratandborstar. Mandeltårtor och psykbryt på ICA.

Mer då? Karaktärerna. Hanna är 18 och Jens är 24. Och jag upptäcker att jag fastnar lite mer för Jens historia när det kommer till delarna av deras liv som inte går in i varandra. Egentligen har jag närmast noll och ingenting gemensamt med honom, men det kanske är ett mognadstecken att jag finner hans situation mer fängslande än Hannas. (Hanna förresten, naturligtvis är det inte Lovisa som är din bästis! Vem är det du berättar allt för? Vem är det du planerar att åka till Paris med? Kom igen!)
Man får en bra bild av vilka de är här och nu, i den här tidsperioden där deras liv krokar i varandra, men jag kan sakna lite bakgrund. Mer Jens och Kajsa. Mer Märta. Vem är Märta? Jag vet typ ingenting om Märta mer än att hon gillar inredning och har en lillebror som inte direkt tillför något. Hur känner hon Hanna?

Vi måste sluta ses på det här sättet skulle kunna ta så många vägar och jag är glad för varenda en av dem den inte tar. För att vara luddig. Jag är helt tillfreds med händelseutvecklingen. Makes total sense. Slutet är helt okej. Och sen en epilog. Epiloger är alltid knepiga (lex "Nineteen Years Later") och just den här hade jag personligen kunnat klara mig utan, men jag förstår att andra kan behöva den.

Vad jag kan behöva mer av är den här typen av böcker. Ung vuxen i den vuxnare änden av skalan. Böcker som känns men samtidigt är trivsamt underhållande. När tjugoplusåren ska skildras i böcker görs det ofta av debuterande tjugoplussare och allt ska helst vara lite svårt. Eller så ser åldrade författare tillbaka på något nostalgiskt skimrande. Men det är inte vad jag behöver. Det här är vad jag behöver. Om Bjärbo och Lindbäck återvänder till Jens och Hannas värld och låter oss lära känna Manny och Märta bättre så är inte jag den som protesterar. Mer Kajsa också för den delen. Och så Rut då. Men det är en helt annan historia.

----------------------------------------
Det är här någonstans jag ska berätta att Gilla Böcker skickade mig ett ex av den här boken i hopp om att jag skulle skriva några rader. Och tänk, det gjorde jag!


2 kommentarer:

  1. Jag läste ut den i helgen och kände typ att läsupplevelsen var bättre än boken? Jag älskade att läsa om personer i min ålder som egentligen inte gjorde något konstigt eller speciellt eller ~unikt~ för jag har verkligen tjatat om en sån bok i flera år. Men själva BOKEN var typ "okej?" och det är nog mycket pga att slutet vad så... både förutsägbart och så intetsägande, samtidigt. Och jag vill också veta mer om Märta och Manny (speciellt Manny pga hej ovanligt (för litteratur) komplex cisman som ej är tönt/nörd). Det är väl iofs ett bra betyg på en bok när man vill veta mer om alla karaktärer, även bikaraktärer, men jag vet inte. Känner /ändå/ typ "meh"? Jag vet inte varför. Jag var nöjd med att LÄSA boken liksom? mvh makes no sense

    SvaraRadera
  2. Vad lika vi tyckte om boken. Min rec kommer ska bara ta mig i kragen och skriva den. :-)

    SvaraRadera