The Beginning of After

När jag först läste om Jennifer Castles debutroman greps jag av omedelbart habegär och förväntningarna rasade iväg. Jag brukar föredra att ha låga förväntningar, lättare att bli positivt överraskad då. Höga förväntningar bäddar mest för besvikelse.
Hur var det den här gången?

The Beginning of After handlar om tiden Efter. Efter tragedin som tog livet av Laurels familj och lämnade henne kvar. För Laurel handlar det inte om något val, stanna eller gå, som det gör i en annan bok om en tjej som förlorar sin familj i en bilolycka. Hon lever och hon måste hantera det på något sätt. Sorgen som ibland är förlamande. Skuldkänslorna. Den plötsliga kändisstatus som tragedin för med sig. Önskan att bara få vara normal och fortsätta sitt liv som det hela tiden var tänkt. Orättvisan i att behöva passera milstolparna utan att hennes föräldrar är där och ser det.

Ja, det är smått oundvikligt att jämföra The Beginning of After med Gayle Formans Om jag stannar. Men där Formans böcker utspelar sig under en koncentrerad tidsperiod drar Castle ut på det och skriver om den svårberättade tiden efter. Vardagen. Det tar drygt 400 sidor. Behövs det så många? Jag vet inte. Kanske inte. Eller kanske blir det mer verklighetstroget på det sättet. Hur vet man när "the beginning" är över?

Kritik mot den här boken brukar handla om att Laurel är för kontrollerad och hur kan hon bry sig om killar och balen och skolan när hon just varit med om värsta tänkbara. Hon sörjer helt enkelt inte på rätt sätt.
   Jag ska inte påstå att jag blir känslomässigt överväldigad av den här boken. Men den får mig att tänka på ett uttryck jag läste en gång, att barns sorg är randig, att de kliver i och ur sin sorg och det känns rätt för Laurel. Sorgen finns där, men också det stora behovet av att allt ska vara normalt. Trots att det inte går.
   Och killar... Ja, där finns Joe som är förstående och så finns David som förstår, som också sörjer, men på ett helt annat sätt. Men för mig handlar det inte så mycket om ett val mellan två killar utan mer om en process där Laurel kommer fram till hur hon vill bli sedd och behandlad.

Så, hur var det med de höga förväntningarna?
Nej, de infriades inte helt och hållet.

Bidragande orsak till förväntningarna var Davids åtta på swoonskalan (ja, det är en viktig faktor när jag väljer böcker). För mig hamnade han inte lika högt trots att han hade sina fina stunder. Speciellt en scen i slutet av boken som höjde temperaturen och som jag gillade av flera anledningar. Och Laurels långsamma insikt att hon behöver honom i sitt liv medan han gång på gång försvinner? Fint. Så swoon, ja. SA-WOOON, nej, där är konkurrensen för tuff. Sammanfattar både David och boken som helhet.