Fruntimmersveckans sista dam får finna sig i att bli uppmärksammad lite senare än planerat, men jag ville inte förbigå henne helt.
Kristina var min svensklärare på gymnasiet och jag uppskattade henne förmodligen alldeles för lite. Hon var en välorganiserad lärare vilket lätt blir lika med tråkig, men det vore att underskatta. Hon uppmuntrade mitt skrivande och lät mig inleda meningar med "och" eftersom hon räknade med att jag egentligen visste bättre och därför tillät mig vissa kreativa friheter.
För några veckor sen läste jag en novell hon fått publicerad i lokaltidningen. Det var ungefär som skolavslutningen i sexan när vår klassföreståndare/kontaktlärare öppnade munnen och sjöng My heart will go on så det fyllde hela kyrkan. Upptäcka att ens lärare har andra talanger. Det är lite genant att man blir så överraskad. Naturligtvis kan du göra mer än rita litteraturhistoriska tidslinjer och kommunikationsmodeller på tavlan.
(Åh! Kommunikationsmodellen! Sändare och mottagare. Ibland blir det störningar så budskapet inte går fram som det var tänkt.)
Så när chocken lagt sig besämde jag mig för att se det som inspirerande. Tack Kristina!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar