fredag 30 december 2011

Nittionio och en halv

Jag är ungefär halvvägs igenom en omläsning av Himlen börjar här (visst kom jag ihåg att den var fin, men hur kunde jag ha glömt hur extremt fantastisk den är?) och när jag suckande fäller ihop den kommer jag att ha läst 100 böcker under det här kalenderåret.

Det var aldrig en målsättning. Inte förrän förra veckan i alla fall. Då upptäckte jag att jag närmade mig och tänkte "Hundra, vore inte det fint? Nu när jag ändå är så nära..." Det är flera år sen jag läste så många böcker. Ungdomsböcker är bra för kvantiteten, men också för kvaliteten. Har läst så bra böcker i år.

Hur gick det till?

Det började i januari med ett besök i den amerikanska södern. Jag funderade över pojkar och panikångest med Ruby Oliver men bekantade mig också med den store Gatsby. David Belbin påminde mig om att förhållanden mellan lärare och elever inte är romantiska och Laurie Halse Anderson berättade, som hon brukar, skärande vackert och naket om svåra saker.

I februari frossade jag i Hungerspelen för kunde jag verkligen vara en nybliven bokbloggare som inte varit inne på arenan där kampen för överlevnad och frihet var viktigare än valet mellan Gale och Peeta.
I mars var jag på återbesök i chicklitgenren men blev inte så underhållen. Sofia Nordin gav mig finare kärlek och Sara Ohlsson förde mig framåt i ett halsbrytande tempo och jag vet fortfarande inte vad jag tycker. Som kurslitteratur hade jag Häxan och lejonet som jag undvikit i nästan 24 år dessförinnan.
I april var det gamla vänner för nästan hela slanten. Jag började läsa om Sarah Dessens böcker och kom till bok fem. Jag var i strandhuset den där sommaren Belly blev vacker. Ruby Oliver hade Real Live Boyfriends (ja, plural). Jag läste världens tråkigaste bok men också en av världens bästa när Jellicoe Road öppnade sig för mig.


Maj fyller två sidor i min bokbok för det fanns så många titlar jag behövde läsa innan vuxensommaren tog vid. Sarah Dessens tionde bok kom och Jenny Han knöt ihop sin sommartrilogi med en bok som inte levde upp till mina förväntningar men som jag kommer läsa om i vår. När jag lät dig gå överträffade Om jag stannar. Jag var på läger med tre systrar, gjorde en biltur genom USA och hittade Violet Park. (Men det senare var förstås i London.)

Under sommaren frös jag in till märgen i Malmö, gled nerför Mississippi och läste kärlekens historia. (Och läste nästan inga ungdomsböcker alls.)

När hösten kom och jag åter hoppade på pluggapluggatåget välkomnades jag hem och  så skrattade och grät jag med Francesca och hennes vänner. Men som det utvecklade sig blev september i första hand Jessica Darlings månad. Inte för att hon gav sig av när det blev oktober. Men då var jag också full av beundran för Frankie Landau-Banks och grät kudden våt av tårar för Tom.

I november kunde jag konstatera att John Green förtjänar sin stjärnstatus när han skrev om alldeles för mycket matte men ändå underhöll mig. Prinsessan Mia och jag återförenades efter flera år på olika håll och jag hängde i killarnas omklädningsrum med Gretchen Yee.

Årets sista månad blev vittne till hur jag prickade av inte mindre än sju böcker på min läslista. Jag bodde tillsammans med en minst sagt platt karaktär i Boston, gav mig ut på ännu en road trip med sorg i bagaget, konstaterade att jag hade koll på världslitteraturen medan natten föll i New York och satt shiva under några väldigt långa dagar.

Och här är jag nu. Sörjer Bailey som jag aldrig träffat och förälskar mig i the unfreakingbelievable Joe Fontaine.

onsdag 28 december 2011

Ibland blir det rätt, ibland blir det fel

Dagens avprickning av tre svenska böcker från läslistan avslutas med Hannas högra hand av Liina Talvik. Men bara för att säga att jag inte gillade den.
   Precis som med Kapitulera omedelbart eller dö var det ett tips som fick mig att läsa en bok jag annars inte skulle ha läst. Till skillnad från Kapitulera var det dock en bok jag aldrig hört talas om. Trodde jag i alla fall. När jag såg boken på biblioteket insåg jag att jag sett den förut men vandrat förbi.

Problemet med Hannas högra hand är i första hand den stora stilen. På något sätt lurar den mig att tro att det är en lättläst bok att hasta igenom. Så jag flyger fram. Där var övergreppet. Missade nästan. Läs igen. Vidare.
   Andra problem är att jag inte får grepp om karaktärerna. (Eventuellt en följd av att jag hastar igenom?) Och hur är det okej att Hanna stannar en månad i Spanien när hon egentligen borde vara i skolan och sen tar bussen hem själv?

Ja, det här tipset från Elina tog mig också ur bekvämlighetszonen och in i problematiken med sexuella övergrepp, skuld och skam, men utflykten var ingen jag skriver entusiastiska vykort med många utropstecken om.

Kapitulera!

Eller dö snarare. Det är för den som ger upp som döden blir livshotande, säger Lovely.

Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling alltså. Mary och Lovely, 15 år. Bästa vänner, så nära man bara kan komma, de mot den grå och fantasitorftiga världen. Nagellack som flagar och läppstift som målas på i sju varv. Är de en eller två? Är de kära eller älskar de bara varandra? Hur börjar det? Hur slutar det? Vad händer däremellan?

Jag gillar böcker som är rakt upp och ner, måndag till söndag, a till ö. Uppbruten kronologi, multipla röster och dubbla handlingar går också bra. Men när det blir så där "Is this happening inside my head?" börjar jag vinka bye bye.
   Eller så sveps jag med och struntar i att jag inte fattar.
   För bara för att det händer inuti huvudet så är det ju inte mindre verkligt. Så Marys inre dialoger med sin pappa och med Lovely är verkliga. Deras framtida liv i London är verkligt.
   Och jag hänger med på deras eskapader och finner mig i att inte förstå, vi delar inte samma värld och det är okej, men det är det verkligt verkliga som håller mig kvar. Det de måste fly för att dricka vatten, läsa Monika Fagerholm och drömma om London. Vardagstristessen som kikar fram i sådan briljans.


På svenskan läser vi en bok om nån snubbe som går på en
internatskola och alltid vinner över alla han slåss med. Alla i
klassen tycker att boken är jättebra. Det är den inte. Den är
skit. 

(Ondskan är en del av svenska skolans inofficiella kanon. Tack vare det vidgade textbegreppet och en väl timad lansering fick jag se filmen istället för att läsa boken.)

Jag tänkte länge hoppa över den här boken, men när Sofia föreslog den till läslistan skrev jag dit den och läste. Tips av den sorten är välbehövliga. Det är så lätt att bara läsa böcker som man tror att man kommer att gilla och därmed sjunka allt djupare ner i den filtrerade verkligheten. Ut ur bekvämlighetszonen är bra ibland. Blinka i takt med någon annan.

Slutomdöme? Jag gillar. På ett direkt sätt och ett mer svävande. Jag kan skapa en Topp 7 över stycken och citat i boken som bara är så rätt. So clever. Och jag förstår Mary och Lovely. Ibland. Att inte vilja duga. Söndersmulandet av utvecklingssamtal. Ibland förstår jag inte alls, men det är också okej.

Flyga högt

När Katarina von Bredows senaste bok först beskrevs lät det som en variant av Christina Herrströms Tusen gånger starkare. Ny tjej kommer till klassen, vänder upp och ner på saker. Men Saga och Silja har olika sätt att skapa oreda och böckerna är inte tvillingar.



I Flyga högt kommer Silja till Vendelas klass, sätter sig på en tagen plats i klassrummet och bryr sig inte om hierarkistegen där klassen klamrar sig fast vid sina pinnar. Vendela och Tove, och Nils och Loke, finns någonstans i mitten. Ingen längtan neråt och inget hopp om klättring. Stabilt. Men med Siljas intåg ändras allt. Reglerna om vem som får prata med vem bryts och i all oreda tvingas Vendela fatta beslut hon tidigare seglat under och undvikit genom att hålla sig fast i bästisen Tove med fötterna kvar på jorden.

Boken är också stabil. Pirr, naturligtvis. Kan von Bredow skriva en bok utan pirr? Men knappt ens nåt hångel. Som om hon försökte skriva en bok utan kärlek men där den liksom letade sig in på ett hörn ändå. (Killar som är sjysta när man är full och spyr? Guldstjärna.)
   Ingen språkfest, inte smarta oneliners att sätta i topplistor, utan enkelt och så glimrar det till från ingenstans.

   - Nästa gång kanske vi kan hitta på något annat, säger
 han sedan. Om du vill.
   Om jag vill? Ibland blir jag nästan lite stolt över mig själv.
Jag hoppar inte omkring och skriker av lycka eller gör bort
mig på något annat sätt. Jag tror inte ens att jag rodnar särskilt
mycket, trots att hjärtat gör en vild tjurrusning i bröstet.
   - Visst, säger jag. Det kan vi väl.

De hänger på Miranda som man gör i den där staden. Det namedroppas några bekanta namn från tidigare böcker. Det levs vardagsliv. Det finns bakomliggande sorg som inte går över. Killar heter Nils och Sven men är snygga ändå*. Habilt, stabilt. Bra tonårsbok, men just en tonårsbok. Hamnar under skiljelinjen mellan "12-15 år" och "unga vuxna", både för mig och förlaget.


*Menar inte att dissa eventuella läsare som heter Nils och Sven, eller deras flick-/pojkvänner, men namnen hamnar inte på min lista över heta saker man kan heta. En generationsfråga möjligtvis. Min högstadiekompis gifte sig dock med en Sven.

torsdag 22 december 2011

Hälsningar från skogen

Jag är på landet. Det ligger snö på granarna. På marken och på taken. På vägen till biblioteket och min mormor skulle det gå finfint att åka spark om man hade en.
Men jag är inte ute och rullar mig i snön. Är inne och läser böcker förstås. Den ena efter den andra nu när jag har "typ jullov".
   Planen är att läsa mer än jag bloggar. (Känns som en skön plan.) Men jag tittar in några gånger till innan året är slut och skriver några rader om läsningen.
För stunden kan jag avslöja så här mycket:
  • Jag förstår att Flat-Out Love inte blev utgiven av ett förlag, men är glad att författaren gav ut den själv.
  • Jane Eyre funkar även på 2000-talet. Naturligtvis är Mr. Rochester rockstjärna.
  • Kapitulera omedelbart eller dö är inte min typ av bok, men jag gillar den ändå på något sätt.
  • Jag gillar Saving June mer än jag gillar Amy & Roger.

måndag 12 december 2011

The Beginning of After

När jag först läste om Jennifer Castles debutroman greps jag av omedelbart habegär och förväntningarna rasade iväg. Jag brukar föredra att ha låga förväntningar, lättare att bli positivt överraskad då. Höga förväntningar bäddar mest för besvikelse.
Hur var det den här gången?

The Beginning of After handlar om tiden Efter. Efter tragedin som tog livet av Laurels familj och lämnade henne kvar. För Laurel handlar det inte om något val, stanna eller gå, som det gör i en annan bok om en tjej som förlorar sin familj i en bilolycka. Hon lever och hon måste hantera det på något sätt. Sorgen som ibland är förlamande. Skuldkänslorna. Den plötsliga kändisstatus som tragedin för med sig. Önskan att bara få vara normal och fortsätta sitt liv som det hela tiden var tänkt. Orättvisan i att behöva passera milstolparna utan att hennes föräldrar är där och ser det.

Ja, det är smått oundvikligt att jämföra The Beginning of After med Gayle Formans Om jag stannar. Men där Formans böcker utspelar sig under en koncentrerad tidsperiod drar Castle ut på det och skriver om den svårberättade tiden efter. Vardagen. Det tar drygt 400 sidor. Behövs det så många? Jag vet inte. Kanske inte. Eller kanske blir det mer verklighetstroget på det sättet. Hur vet man när "the beginning" är över?

Kritik mot den här boken brukar handla om att Laurel är för kontrollerad och hur kan hon bry sig om killar och balen och skolan när hon just varit med om värsta tänkbara. Hon sörjer helt enkelt inte på rätt sätt.
   Jag ska inte påstå att jag blir känslomässigt överväldigad av den här boken. Men den får mig att tänka på ett uttryck jag läste en gång, att barns sorg är randig, att de kliver i och ur sin sorg och det känns rätt för Laurel. Sorgen finns där, men också det stora behovet av att allt ska vara normalt. Trots att det inte går.
   Och killar... Ja, där finns Joe som är förstående och så finns David som förstår, som också sörjer, men på ett helt annat sätt. Men för mig handlar det inte så mycket om ett val mellan två killar utan mer om en process där Laurel kommer fram till hur hon vill bli sedd och behandlad.

Så, hur var det med de höga förväntningarna?
Nej, de infriades inte helt och hållet.

Bidragande orsak till förväntningarna var Davids åtta på swoonskalan (ja, det är en viktig faktor när jag väljer böcker). För mig hamnade han inte lika högt trots att han hade sina fina stunder. Speciellt en scen i slutet av boken som höjde temperaturen och som jag gillade av flera anledningar. Och Laurels långsamma insikt att hon behöver honom i sitt liv medan han gång på gång försvinner? Fint. Så swoon, ja. SA-WOOON, nej, där är konkurrensen för tuff. Sammanfattar både David och boken som helhet.

söndag 11 december 2011

Att vänta böcker

Veckans skörd av YA Highways Field Trip Friday resulterade bland annat i det här inlägget om debatten kring litteratur för unga vuxna och hur genren (som skribenten Andrew Karre väljer att se det som) och dess villkor förändrats.
   Karre refererar till en artikel från 1994 för att visa hur stor skillnad det är idag. Då ansåg man bland annat att lärare var den viktigaste målgruppen för att nå ut till de egentliga läsarna. Att lärarna skulle promota böckerna genom att använda dem i skolan. För ungdomarna själva hade ingen koll utan var beroende av skolans och bibliotekets förmedling.
 
Sen kom Internet.
 
Idag har flitiga läsare stenkoll på vilka böcker som är på gång och ser fram emot dem flera månader i förväg, förhandsbeställer, köar, bloggar om det under rubriken "Waiting on"... Det är en sak som jag tänkt på en del.  
   Jag har aldrig varit så medveten om vilka böcker som finns och är på väg som jag varit sedan jag började läsa bokbloggar. Jag har aldrig förut behövt en läslista (och den listan är ändå inte fullständig) för att hålla reda på alla böcker jag läst om och bestämt mig för att läsa.
   Min läsning är betydligt mer målinriktad nu. Allt oftare är jag på biblioteket för att låna en viss bok snarare än att låta mig överraskas. Den enda ungdomsbok jag varit totalt omedveten om innan jag plockat den från bibliotekshyllan i år är Jessica Brodys The Karma Club. Alla andra har jag vetat om tidigare. Oftast tack vare bokbloggar. Ja, "tack vare". Jag ser det som något positivt. Naturligtvis. Det finns en gemenskap i att dela böcker med andra och en glädje och förväntan i att se fram emot ännu outgivna böcker.
   Samtidigt kan jag sakna det planlösa "browsandet" på biblioteket där de flesta boktitlarna var okända. Nu när jag studerar bokryggarna är det titlarna jag redan känner igen som sticker ut. Och det handlar inte så mycket om att välja bort de okända (även om jag kan tänka "Den här har jag aldrig hört talas om, kan den verkligen vara bra?") som att de kända redan är så många att jag sätter stopp.

När läste du senast en bok du aldrig hört talas om?  

torsdag 8 december 2011

Den första gång jag såg dig...

Det fanns en tid när jag ansåg att böcker på under 300 sidor inte var värda att läsa (över 400 sidor var förstås ännu bättre). Sen sjönk den siffran lite. Under 250... under 200... Och så läste jag Fly on the Wall nyligen. Under 200 sidor. Och nu sitter jag här och ska säga något om en fin liten 72-sidare och påminns om att det naturligtvis inte handlar om antal sidor eller ord (utom när man skriver för skolan förstås, 6-8000 ord, hur många har vi nu?).

Katarina Kuick skriver egna böcker och översätter andras. Just nu läser och översätter hon till exempel Jellicoe Road. Och bloggar om det! Översättning verkar otroligt svårt. Alla dessa beslut. Alla dessa saker som verkar helt naturliga när man läser dem på engelska utan att behöva översätta dem till svenska. Jag märkte det en gång när jag skulle börja översätta Sarah Dessens böcker (ja, det var innan Jan Risheden gjorde det) och gav upp på första sidan eller så.

Men nu var det inte översättning vi skulle prata om. Den första gång jag såg dig... är en kärlekshistoria. Även om jag läser böcker om kärlek hela tiden är det oftast bara en av ingredienserna. Här står kärleken i fokus i hans och hennes version av förloppet. Från första gången de ses (det går inte så bra) vidare över insikten att hen verkligen gillar den andra och oron över att känslorna inte är besvarade och vidare. Och när man läser så känns det verkligen. Vilket är tur. En hel bok som helt handlar om Kärlek som inte lyckas förmedla den där känslan av att vara kär med dem vore ganska så misslyckad. Men nu känner jag pirret och osäkerheten och vissheten och lyckoruset.

Som här:


och så säger du                                                    
"jag tror jag är kär i dig"
säger du
att du tror att du
är kär i mig
i mig tror du
att du är
kär
säger du!

och här:

Du var så gulligt nervig när du kom in på fiket
så osäkert blossande
så tvekande virrig
att jag blir alldeles lugn
och sen säger jag att jag tror att jag är kär i dig.


Men det "liksom snoriga"? Uäh! Inte grejen i sig, men ordet.


onsdag 7 december 2011

"We grew up together."

Jag var och såg En dag idag.
Trots allt.
Kunde inte låta bli.
Och den var inte fruktansvärd. (High praise!)
Bara inte lika bra som boken och det "visste" jag ju redan från början. Det gick fort ibland. Eftersom en film är kortare än en bok.
Och jag har uppenbarligen ett hjärta för när 2007, första årsdagen, kom grät jag. Det var så hjärtskärande att se...

Ja, en vuxenbok i mitt hjärta. Men egentligen en enda lång uppväxtskildring.

tisdag 6 december 2011

Generositet

Det fina med julen är att så många bokbloggare blir galet generösa och lottar ut böcker. Allt man behöver göra är att kika in på deras bloggar och följa instruktionerna! Det har jag gjort.


  • Hos Bara en sida till kan man just nu vinna Lisa Schroeders bok Chasing Brooklyn som verkar jättefin. Det är den finaste bok Malin läst och det gör mig verkligen nyfiken.


  • Amelie lottar ut Flyga högt av Katarina von Bredow. Hur länge har jag sagt att jag ska läsa den? Lääänge. Om jag vinner den ökar chanserna för att det faktiskt blir av.


  • Slutligen kan man välja och vraka bland titlarna hos Bookrelated. Pia tänker slumpa fram en vinnare som får TVÅ böcker. Vinnaren avslöjas juligt nog på julafton. Första julklappen för en lycklig vinnare? Jag har önskat mig de två första böckerna ur Cassandra Clares serie The Mortal Instruments för att ge mig själv en utmaning.

Nu återstår bara att hålla alla tummar och hoppas på lite tur!

Free speech matters

Böcker bekräftar oss, låter oss koppla av, ger oss tröst. Men böcker kan också utmana våra uppfattningar om världen. Och det är något positivt, people! Även om just du inte är bekant med den värld som målas upp i en bok betyder det inte att den världen inte finns och är någon annans verklighet. Det är din fulla rätt att inte hålla med, att tycka att det är avskyvärt, men du har inte rätt att hindra andra från att ta del av den världen. Du kan försöka men du kommer att motarbetas.
   I Sverige har vi tagit till oss mycket av den amerikanska kulturen. Från jeans och hamburgare till Elvis och Idol. Men låt oss vara fortsatt selektiva. Book banning är ingenting vi behöver.
   Nedan pratar några av USA:s främsta författare om vikten av yttrandefrihet. Ytterligare ett exempel på att Sarah Dessen och John Green är adorable och awesome och att bibliotekarier är superhjältar. Och en påminnelse om att det trots allt finns kloka människor i en värld som många gånger framstår som så dum.

måndag 5 december 2011

Ja, det är viktigt

Det här är inlägg nummer 200. Jag utlovar inte att det kommer bli episkt, men jag ville ändå att det skulle vara speciellt på något sätt så därför tänker jag återvända till inlägget jag skrev för en vecka sedan.

Jag frågade om det är så jäkla viktigt att läsa böcker. Inte för att provocera direkt, även om jag kände mig provocerad själv för läsningen är en så stor del av den jag är och för mig är det viktigt, en del av mitt liv. Därför känns det så ofattbart när människor väljer att inte läsa och jag vill skaka beklagande och överlägset på huvudet.
   Det hände senast för några dagar sen när Klara på superbloggen Tonårsboken berättade att hon tappat intresset för läsning. Genast ville jag sända ut en räddningspatrull. Sen tänkte jag en gång till. Förhoppningsvis har Klara andra intressen som just nu ger henne mer än läsningen gör. Piff och Puff kan avbryta insatsen.
   De flesta människor har perioder i livet då de läser mindre, forskning visar att gymnasietiden är en sån tid och alltid när frågan ställs varför det inte skrivs böcker om collegeelever så förklaras det (delvis) med att människor i den åldern inte har tid att läsa böcker. Men många hittar ändå tillbaka till läsningen i någon form och omfattning. Andra förblir bokslukare utan uppehåll, livet igenom.

Varför läser vi? Kanske finns det lika många svar som det finns läsare. Vi som gillar att läsa läser framför allt för att det är roligt.Vi gillar att läsa för att det låter oss besöka andra(s) världar, antingen det är en fantasivärld eller den här.
   Läsningen låter oss uppleva saker som aldrig händer oss själva, både det hemska och det fina. Den kan också få oss att känna igen oss och skänka tröst.
   Att läsning fortfarande är en del av skolan trots alla alternativa medier beror på tradition, visst, men också på att bokläsning har positiva effekter på språkutvecklingen, ökar måluppfyllelsen, gör oss mer nyanserade när vi ser på världen och våra medmänniskor och helt enkelt gör oss lite klokare tror jag (även om det är svårt att bevisa och mäta).

Vi läser hela tiden idag. Vi lever i ett textsamhälle. Ännu mer så med alla textbaserade sociala medier. Vi läser  tidningar, bloggar, tweets, statusuppdateringar, mail, SMS, skyltar, mjölkpaket, innehållsförteckningar, TV-program och filmer (vare sig de är textade eller ej).
   Alla läser om man inte snävar in betydelsen av läsning så att den är lika med läsning av skönlitteratur. Men jag tror att det är viktigt att läsa just skönlitteratur för att det tar tid. På något sätt känns det viktigt att låta saker och ting ta tid i en tid då så få andra saker får göra det.
   Att stanna kvar i en längre sammanhängande text istället för att hoppa från den ena till den andra. Kanske är det en omodern förmåga som kommer att vara helt betydelselös i framtiden eller redan är det. Jag tror ändå att det är viktigt att stanna kvar i samma text ett tag. Låta hjärnan arbeta på andra sätt.

Tack så mycket till Anna och Malin som svarade i kommentarerna och Clara och Vynne som skrev egna fina inlägg. Det intressant att ibland fråga sig varför man gör som man gör och eftersom jag är läsare tycker jag om att läsa om hur andra människor ser på saken.
   Läsning är en av dessa saker som känns självklara samtidigt som man kan diskutera dem hur länge som helst.   

fredag 2 december 2011

Escape och Fiesta

Kate Cann. Känd som den brittiska författaren bakom realistfeministiska kärlekstrilogin om Coll och Art (Dyk i, Djupt vatten, Över ytan). I alla fall är det den serien jag främst förknippar henne med. Men idag ska vi prata två andra böcker, två sommarböcker lagom till vintern (?).

Escape och Fiesta ingår i Canns strandläsningsserie. Sommar och sol, te och rostat bröd... Men det är inte brittisk sommar utan tjejer som lämnar landet under sitt gap year (året många tar ledigt mellan A levels och Uni).

I Fiesta är Laura i Spanien med sina kompisar. Och kompisens kille. Tyvärr. Värsta tänkbara resesällskapet. Laura är trött på spanska motorvägar, skitiga motell med tunna väggar och mat hon kunde (men knappt skulle) äta hemma. Var är äventyret? Var är killarna? Var är det riktiga Spanien? Jo, det kommer, alltihop. Det gäller bara att sätta ner foten. Och ha en osannolik tur.
   Mja, sådärbra. Om jag ska vara generös. Inte så eldig passion. Inte så mycket dramatisk kurva, allt mest lunkar på under tjafs, bråk, tjafs, matlagning, fiesta, jobb... Man hänger med och sen tar det slut.

Escape är bättre men inte så bra som jag mindes den från min första läsning. Synd att jag inte har boken kvar för då skulle jag citera den roliga lilla inledningen om hur våld lönar sig.
   Rowan drar till USA för att jobba som au pair i Seattle och föreställer sig massa coola saker som hon ska göra på fritiden. Hon föreställer sig alltså att hon ska ha fritid att ägna åt coola saker. Not so much. Om det bara vore Flossy hon skulle ta hand om. Flossys föräldrar gör allt sju gånger värre. Dags att fly igen. Den här gången med en leguan, mot obestämt mål. Och där börjar en helt annan historia...

Laura och Rowan känns väldigt vanliga. Inte perfekta genier. Inte så duktig flicka-komplexiga. Tycker att de är skitsnygga ibland och skitfula ibland. Självsäkra och osäkra.
   Det känns på något sätt väldigt brittiskt. (Konstigt.) Brittiska ungdomsböcker är inte som amerikanska. (Ännu konstigare.) Lite mer Skins och lite mindre One Tree Hill. Det är som att hela bilden av amerikansk ungdom filtrerats genom ett TV-filter (CW) och att den inte känns lika verklig, hur mycket jag än älskar amerikansk YA.

Så om ni vill prova brittiskt och Kate Cann, välj Escape hellre än Fiesta och serien om Coll och Art hellre än någon av dem. Andra brittiska tips är fortfarande Sarra Mannings Diary of a Crush. 
   

torsdag 1 december 2011

Fly on the Wall

av E. Lockhart

Jag vet inte om uttrycket fly on the wall har någon bra svensk motsvarighet. Norstedts säger kika genom nyckelhålet. Men det är ju inte vad Gretchen Yee önskar att hon kunde göra. Hon önskar att hon vore en fluga på väggen i killarnas omklädningsrum. Och så blir hon det.
   Gretchen går på en konstnärlig skola i New York där alla är unika och speciella individer. Det gäller att utmärka sig. Gretchen har försökt göra sitt genom att färga håret, men det har just inte gjort någon större skillnad. Hon är fortfarande för vanlig och hennes grej, att rita Spindelmannen och serier, är inte tillräckligt speciell.
   Dessutom är det det där med killar. Hon förstår dem inte och hon kan inte prata med dem. Därav den där lilla önskningen om att få bli en fluga på väggen. Att den skulle slå in var inte något hon räknade med direkt.

Vad händer i killarnas omklädningsrum? Vad ser man om man är en fluga men fortfarande uppfattar saker som en tjej, bara genom andra (fler) linser? Kroppar i alla former, kroppskomplex, trakasserier, vänskapsrelationer, kärleksrelationer, hierarkier, tårar... Boys, boys, boys... Gretchen får veta betydligt mer än hon visste tidigare.

E. Lockhart har en förmåga att skriva smarta och underhållande böcker om tjejer och killar utan att upprepa sig. Serien om Ruby Oliver är något helt annat än The Disreputable History of Frankie Landau-Banks som är något helt annat än Fly on the Wall.
   Fly on the Wall är en underhållande bagatell, och då menar jag bagatell som något positivt eller så menar jag inte bagatell överhuvudtaget. Inte någon dramatisk handling där man biter på naglarna och undrar om Gretchen ska överleva och någonsin bli människa igen. Mer om den dramatik som finns i allas liv men som man kanske inte alltid lägger märke till i vanliga fall.
   En kort bok, under 200 sidor, fullpackad med smarthet och humor, om det som gör oss lika och det som gör oss unika.

tisdag 29 november 2011

Bokalfabet 2.0 - U

Enligt O:s alfabet gör vinteruppehåll med bokstaven U som årets sista Utmaning.

Veckans 5 ord som ska leda fram till boktitlar (eller en bok som det blir idag för att vara effektiv)
    
undantag  ungdom  underlig   ungefär  ute          
   
Fyra vänner återförenas för en färd på Mississippi i Lee Smiths Mississippi börjar i lobbyn på Peabody Hotel (The Last Girls). De gjorde samma resa ungefär 30 år tidigare, i sin ungdom, när de gick på samma college. Men då var de ute i friska luften på en flotte, nu är de inne på en lyxig flodbåt. Det är för övrigt inte det enda som förändrats, men underligt vore väl annars. Dessutom är de inte där allihop. Undantaget är Baby som genom att inte vara där är anledningen till att de andra är det.


En bokkaraktär med för- eller efternamn på U (som jag har grubblat över denna!)

Ja, jag har funderat och funderat och oroat mig, men så, alldeles nyss, bara så där, kom jag på det. Ubbe. Ubbe är Timjans kompis som finns kvar när Linnea inte kommer hem trots Timjans uppmaning i Linnea, kom hem! av Anita Eklund Lykull.


En bok som är riktigt udda - på ett bra eller dåligt sätt.

E. Lockharts bok Fly on the Wall är en smula udda. Eller vad ska man säga om en bok som till stor del berättas av en fluga (som fram till helt nyligen brukade vara en människotjej) som betraktar killarna i skolans omklädningsrum. Udda på ett bra sätt!

måndag 28 november 2011

Är det så jäkla viktigt att läsa böcker?

Kollektivt drag efter andan! Vad menar människan?! Klart det är!

Jo, jo, det är kul och så om man är intresserad som du och jag. Men om man tycker det är roligare att shoppa eller träna eller spela WoW? Varför ska man i skolan läsa x antal böcker men inte ta sig till nivå 9 i något spel (där man kan ta sig till nivå 9)?

Jag håller på med en liten studie i skolan där vi undersöker skönlitteraturens roll på gymnasiet och det har fått mig att fundera lite. Det finns en föreställning om att det är bra att läsa böcker, men vad grundar sig den på? Blir man bättre på språket? Bättre än om man läser Offside och Dagens Nyheter? Är det berättelsefunktionen som är det väsentliga? Kan man då inte lika gärna kolla på en film? Blir man smartare? Blir man en bättre människa?

De här tankarna håller på att rubba hela min världsbild känner jag. En läsare och blivande bibliotekarie som börjar ifrågasätta vikten av litteratur?!

Varför läser du? Är det viktigt att läsa? Varför då?

Om du vill svara, vilket jag hoppas att du vill, kan du göra det i en kommentar och/eller på din egen blogg.

The Karma Club

av Jessica Brody

Maddy Kasparkova har inte gjort något ont. Hon har varit den perfekta flickvännen, hjälpt sin pojkvän Mason att bli elevrådsordförande och gett honom 15 minuter i rampljuset genom en artikel i Contempo Girl. Så det är verkligen inte rättvist när Mason plötsligt dumpar henne för skolans snyggaste tjej, tillika Maddys ouppnåeliga ideal, Heather.
   Maddys kompisar, som inte heller de haft någon större tur med sina val av pojkvänner, försöker trösta henne med att Mason och Heather kommer få vad de förtjänar en vacker dag. För så funkar karma.
   "En vacker dag" är dock för oprecist för Maddy. Det kan ju ta ÅR innan karma gör något och för att få snabba resultat bestämmer sig Maddy för att kliva in i karmas ställe och se till att både Mason, Heather och kompisarnas ex får sina straff.
   Men det är inte helt oproblematiskt att ge sig i kast med balanserandet av universum...

Det här är en lättsam och underhållande historia om en tjej med ett uppdrag som utförs med krigslist och kreativitet. Inte av Frankies kaliber på något sätt och väldigt förutsägbart. Hantverket är lite klumpigt på sina ställen, vissa saker som ska avslöjas längre fram är nästan självlysande i sin tydlighet när de introduceras. Det här kommer att bli viktigt längre fram!  Till exempel står det redan från första meningen om en av karaktärerna klart vilken funktion hen kommer att spela.
   Men ändå kul med Maddys planer och hur de inte går ut på att få Mason tillbaka utan på att sätta dit honom. Inte så mycket tuggmotstånd men trivsam underhållning.

söndag 27 november 2011

Söndagssexan - Alan Alda, RPattz, Kim Jong-il och Ebenezer Scrooge

1. Den här veckan har jag varit på biblioteket utan att låna böcker. Det händer ibland. Men det berodde helt på ett kort - och sällsynt - infall av självdisciplin som höll i sig trots att jag vågade inspektera hörnet med mina hyllor, inte på att det inte fanns något jag ville ha. För det fanns det: Ann Brashares Sisterhood Everlasting som Malin berättade om redan i maj, Alice Kuipers Livet på en kylskåpsdörr som jag alltid går förbi men flyttat upp i mentala läslistan sen Bokgläntan skrev om den. Alan Aldas Never Have Your Dog Stuffed... Okej, den finns inte på tonårshyllan, men jag är lite kär i Alan Alda.

2. Jag har redan skrivit om Twilight/Breaking Dawn här och här. Men jag är inte ensam om att göra det. YA Highway har hjälpsamt samlat ihop relaterade länkar. Till exempel inlägg som försöker problematisera och nyansera lite mer än "Bella borde inte...", "Twilight glorifierar relationsvåld" etc. etc. Sarah Blackwood, Erika Christakis ("Hating Twilight is so 2009") och Sarah Rees Brennan är några av rösterna.
   Vill man inte engagera sig i den frågan kan man läsa Claras intryck efter att ha sett filmen och påminna sig om att det är UNDERHÅLLNING. Eller konstatera att Robert Pattinson Says Stuff Sometimes.

3. Vad exakt är detta tumblr? Känner mig lite stenålders som inte har integrerat denna medieform i mitt brus.  Det är en bloggplattform med lite fler uttrycksmöjligheter? Många använder det för såna där bilder som rör sig à la Harry Potter? Eller bilder på söta kattungar? Fakta om Harry Potter? Kim Jong-il looking at things?

4. Jag kanske behöver skriva några "bokrecensioner"? Det har samlats ihop en hög med böcker som jag inte skrivit om, men det är så mycket enklare att bara skriva lite random thoughts. Tanken är att jag ska skriva om Jessica Brodys The Karma Club och E. Lockharts Fly on the Wall. I övrigt kan ni kolla under Läst 2011 och se om det är någon bok utan länk som jag borde ge min unika syn på.



5. Nu har jag läst ut en av mina dåligt samvete-böcker, men Splitter väntar fortfarande och Kärlek i kolerans tid måste tillbaka till biblioteket imorgon. Ibland är tre månaders lånetid inte tillräckligt... 

6. Första advent idag. Jul på gång. Dessförinnan alldeles för få dagar och alldeles för mycket rapport att arbeta med. Dessutom... Jul? The Grinch. Ebenezer Scrooge. Jag. Jag bubblar inte precis av julstämning.       
   Men julledigt innebär ändå utmattande mycket engelsk fotboll på TV och lediga dagar för läsning. Tre positiva tankar för varje negativ. Alltså
- jul
+ läsa
+ fotboll
+ mina föräldrar har diskmaskin  

torsdag 24 november 2011

Bokalfabet 2.0 - T

Enligt O är läget trött just nu och jag kan bara instämma. Men jag ska ändå tagga till tillräckligt för att tipsa om T-relaterade böcker.

- Först 5 ord som på något sätt ska leda fram till ungefär lika många boktitlar.
trohet   tillräckligt   tuff    tankfull    tåg

Tankfull är Anon som dyker upp i Per Nilssons böcker, till exempel du&du&du. Det är många tankar som snurrar i hans huvud och han tillbringar stor del av sin tid där inne. Det gör att han inte alltid är uppmärksam på vart hans gummistövlar är på väg och då händer det att man krockar med lyktstolpar.
   När Maddy dumpas av sin pojkvän försöker hennes kompisar trösta med att universum kommer att ge igen en dag. Mason kommer förr eller senare att få vad han förtjänar för så funkar karmas lag. Men Maddy tycker inte att karma jobbar tillräckligt snabbt så istället för att vänta tar hon saken i egna händer och startar The Karma Club i boken med samma namn av Jessica Brody.
   På ett tåg utspelar sig en av Agatha Christies mest kända böcker, Mordet på orientexpressen. En raffinerad mordgåta att lösa för Hercule Poirot som råkar befinna sig på tåget.
   Trohetseden är en tradition i amerikanska skolor där eleverna svär sin trohet till den amerikanska flaggan och vad den representerar. Flaggan består av ränder och stjärnor. Ränder finns också på zebran. Zebra äts det i boken Fyra lejon äter middag som Flaskposten till min stora förtjusning tipsade om nyligen. En av mina favoritböcker modell pixi. (Det får vara långsökt!)
   Tuff är en porös bergart som består av aska från vulkanutbrott. Aska från vulkanutbrott kan också ställa till det för flygtrafiken. Två böcker där flygplan är inblandade som jag ser fram emot att läsa är Libba Brays Beauty Queens som handlar om just sådana som hamnar på en ö efter en krasch och The Statistical Probability of Love at First Sight av Jennifer E. Smith som handlar om missade flyg (och kärlek skulle jag tro).


- Sen ska man som vanligt komma på en bokkaraktär som börjar på veckans bokstav.
   Temperance Brennan tjatar sig in i mitt medvetande, trots att jag bara sett TV-serien Bones som bygger på Kathy Reichs böcker om karaktären. Temperance är briljant rättsantropolog och bästsäljande författare, ungefär som Kathy Reichs själv. TV-serien är trevlig underhållning även om liken har varit lite smått otrevliga de senaste avsnitten.


- Till sist undrar O vad jag läser i perioder när jag är trött och tappar läslusten lite.

Det beror lite på varför jag tappat läslusten. Är jag trött på min vanliga läsning? Gå i en annan riktning. En gång när jag hade svårt att komma på något att läsa bad jag en kompis ge mig två bokstäver och sen gick jag till den hyllan i biblioteket och hittade Jonathan Carrolls Skrattets rike. Det var definitivt en annan riktning.  
   Kommer jag ingen vart med boken jag läser? Byt till en annan, vilken som helst. Känner jag bara inte för att läsa? Då är det inte hela världen att låta bli ett tag. 
   Ett vanligt råd brukar vara att läsa en ungdomsbok för att få fart på läsandet, men hallå!, det gör ju jag hela tiden!

onsdag 23 november 2011

Död och road trip

Två av mina favoritingredienser i en bok är att någon dött och att några ger sig ut på road trip. Oftast är det bara någon som dött, en förälder eller ett syskon, utan att huvudpersonen bestämmer sig för att ge sig ut på vägarna (Himlen börjar här) och ibland görs en road trip utan att någon dött (Diary of a Crush: Sealed with a kiss).
   Men ibland kombineras dessa ingredienser. Som i Fyra dagar, fyra nätter. Och nu har det gjorts igen av Hannah Harrington med boken Saving June (ett lockande recept på boktitel är uppenbarligen saving + tjejnamn). Jag har bevakat den och haft på läslistan sen jag läste om den här och nu har den kommit ut och hamnat högt på swoon-skalan hos Forever Young Adult (en nia!!!) vilket inte gör mig mindre sugen.

död syster
road trip
snark
mysterious loner dude

Kan inte gå fel känner jag. Så ska absolut hitta ett skäl att bortse från köpstoppet. Fick VG på statistiktentan och förtjänar en belöning? Kan funka.

söndag 20 november 2011

Bokalfabet 2.0 - S

Jag vet att jag är flera dagar sen med veckans bokstav. I tisdags när jag skulle klura över enligt O:s alfabetslek satt jag istället på Twilight-marathon. Därför får S bli ett specialinlägg utifrån Stephenie Meyers skapelse.


5 ord ska leda fram till boktitlar
snäll   sabba   stilig   sårbar  sandlåda

När Bella Swan kommer till regniga Forks i boken Twilight är hon som den nya, skinande leksaken i sandlådan. Bara det att hon är människa och sandlådan är skolan där alla känt alla sedan den riktiga sandlådan. Bella är friskt blod.
   Just blodet gör att stiliga Edward Cullen också dras till Bella. Hans plötsliga längtan efter hennes blod hotar att sabba hela den vegetariska livsstil som han och hans familj försöker upprätthålla genom att sätta sina vampyrtänder i djur, inte människor.
   Bellas mänsklighet gör henne sårbar i vampyrernas värld och i New Moon och Eclipse kämpar och köpslår hon för att få sin vilja igenom. Hon vill bli en av dem. Familjen Cullen är splittrad i frågan, men Edwards snälla "mamma", Esme, är en av dem som står på Bellas sida.

Karaktär med för- eller efternamn på S

Bella Swan må vara sårbar, men hon är också stark. Hon är väldigt klar över vad hon vill och envis som få. Hennes val kritiseras av många, men innebär inte vår rätt av välja just att vi får välja det alternativ som känns rätt för oss själva? Skulle Bella vara en bättre förebild om hon avstod från det hon vill ha? (Och sen när är det jämlikt att böcker för unga tjejer ska vara starka, moraliska, förebilder medan böcker för killar bara behöver vara underhållande?)

En bok som handlar om semester.

En smekmånad är väl en sorts semester? Bella och Edward tar i Breaking Dawn semester från all dramatik i sitt liv för att bara ha lättsamt skoj i solskenet. Istället visar det sig bli inledningen på helt nya problem...

fredag 18 november 2011

Dåligt samvete-böcker

Jag lånade Splitter av Charles Benoit i september. På bokmässan sa jag till förlaget att det var nästa bok jag skulle läsa. Vilket lät bra och var tanken när jag sa det. Men sen har andra böcker lånats och köpts och lästs och stackars Splitter står kvar oläst i bokhyllan. Snart går lånetiden ut och boken får återvända oläst till biblioteket och en annan läsare.
   En annan gång, en annan gång... Jag har ju inte hört annat än fina saker om Splitter.

Andra böcker som riskerar att gå samma väg är Ingrid Olssons Jag vill bara att du gillar mig och Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Márquez.

Vad läser jag istället? Just nu är det The Karma Club av Jessica Brody.

torsdag 17 november 2011

Don't hate the Twilight

Min blogg är i stort sett en vampyrfri zon, men jag måste göra undantag för Twilight, som är de enda vampyrböcker jag läst (förutom en fjärdedels Sookie Stackhouse).

Jag var på Twiday med min kompis som äääälskar Twilight på ett läst-alla-böcker-och-sett-alla-filmer-fler-gånger-än-jag-kan-räkna-köper-accessoarer-jag-inte-visste-fanns-sätt. Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att sätta mig i en biosalong och se fyra filmer i rad om inte hon bestämt att vi skulle göra det. Och jag är ganska glad att jag gjorde det för det var en speciell upplevelse. Hela den här hysterin och enorma kärleken som finns till den här serien, bok och film, är så fascinerande och det var spännande att vara en del av det.*

Att sitta där i en salong fylld av fans som sett filmerna, i många fall många gånger, förut fyllde mig av lust att försvara dem mot alla nätspydigheter (jag tror aldrig jag sett min biograf få så många "gilla" och kommentarer som när den gjorde sig spydig över Breaking Dawn).
   De här tjejerna som viskar replikerna innan de kommer, kan obskyr trivia, ooh-ar och aah-ar, skrattar när det är meningen att man ska (och där jag aldrig skrattat när jag sett filmerna förut) men också åt Edwards slowmotionentré i New Moon. Som lägger sin kraft på det de älskar istället för att berätta för alla hur tråkig Gudfadern eller Apocalypse Now (eller någon annan film som är bra eftersom män säger att den är bra) är.
   Det är så lätt att göra sig rolig över Twilight, så lätt att hata något som (ett mindre antal män, men i första hand) tjejer i alla åldrar, världen över, älskar. Så lätt att fnysa och se ner på.
   Nej, det är inte världens bästa filmer eller böcker på något sätt. Det finns anledning att diskutera många aspekter av handlingen. Men att hata och göra sig lustig över? Det är för enkelt och för billigt.

Jag har själv svårt att sätta fingret på vad som fångade mig med Twilight när jag läste böckerna och vad som fått mig att se filmerna med skämskudden tillräckligt många gånger för att också veta några repliker och känna igen låten som spelas på bröllopet. Vad som fått mig att tillbringa så mycket tid med karaktärerna att jag känner mig som en inbjuden gäst på deras bröllop.
   Jag har dessutom ägnat fler timmar än jag vill tänka på åt att kolla intervjuer med skådespelarna på YouTube och klagat på att Robert Pattinson upprepar sig, men hallå, han hade nog inte tänkt sig att jag skulle sitta och kolla på varenda en.

Så jag måste uppenbarligen gilla en hel del. Ändå gäller uppmaningen att sluta förlöjliga inte bara alla haters som läser recensioner av filmen bara för att få kommentera hur dålig den är och briljera med sin egen lysande filmsmak en stund, utan också mig själv.
   Jag är tillräckligt mycket cyniker och film- och litteraturkritiker för att se att det inte är lysande och inte svepas iväg förbehållslöst, men också tillräckligt mycket romantiker för att förstå dragningskraften i en episk kärlekshistoria som överstiger alla brister. Jag säger inte att alla måste älska Twilight, men

Don't hate the Twilight.
OK?



----------------------------
*Dessutom tycker jag att Breaking Dawn är klart bäst hittills.

måndag 14 november 2011

Ja, jag har också sett TRAILERN

Men bara två gånger. Och jag gillar! Trodde att jag var klar med Hungerspelen men ack, vad jag bedrog mig. Det där ser ju riktigt bra ut, hörni!

Se den hos

Bokhora
Bokgläntan
Bokclara
Amelies boktips
Tonårsboken

An Abundance of Katherines

Jag har läst en bok av en man. Som handlar om en pojke. Spelar det så stor roll? Ja, av någon anledning gör det visst det, för Fredrik och hans gelikar är gravt underrepresenterade i min läsning. Men John Green har nördat sig in i mitt liv och han är välkommen.



An Abundance of Katherines handlar om Colin Singleton som efter att ha blivit dumpad av sin nittonde flickvän (som precis som alla de övriga heter Katherine) dras i väg på en roadtrip, söderut från hemstaden Chicago. Följeslagare på och initiativtagare till resan är (enda) kompisen Hassan som egentligen helst tillbringar sin tid i TV-soffan och kollar på Judge Judy, men vad gör han inte för sin kompis?
   De hamnar i Gutshot. En håla i heta södern som har två saker: Franz Ferdinands grav och en fabrik. Och en befolkning med historier att berätta. Colin kan inte berätta historier. Eller viska. Men han är suverän på anagram, kan de första 99 siffrorna av pi, talar elva språk (däribland holländska, ryska, latin och arabiska) och tycker allt är intressant. Han är, eller har varit, ett underbarn, men är inget geni. Men nu tror han sig ha hittat grejen som ska få honom att nå genistatus. Med sin episka erfarenhet av att bli dumpad (av Katherines) ska han kunna knåpa ihop ett teorem (grafer och x-axlar och annat obegripligt) som ska kunna förutspå förhållandens utveckling och därmed reducera heartbreaks överallt.

När jag såg framsidan på den här boken blev jag lite tveksam för den såg matematisk ut och matte? Inte min grej. Men Colin är inte något mattegeni (han är bara sjukt mycket bättre på det än de flesta andra) han är egentligen bättre på ord - som jag. Och det underlättar när texten börjar brytas upp av grafer. Bli inte rädda för dem! För det här är en makalöst nördigt rolig bok. Nördroligt är my kind of funny. Fotnoter. Colins märkliga faktakunskaper. Hassan och Colins vänskap. Citat:

"Of all the major human mysteries - God, the nature of the universe, etc. -
he knew the least about tampons. To Colin, tampons were a little bit like
grizzly bears: he was aware of their existence, but he'd never seen one in the
wild, and didn't really care to."

(An Abundance of Katherines är lite som en bror till E. Lockharts The Boyfriend List när Colin och Ruby räknar upp sina bekantskaper av det motsatta könet. Och båda har fotnoter.)

onsdag 9 november 2011

Olästa böcker

Jag fick paket igår. Av den bokiga sorten som jag får betala själv. Så med det tillskottet (April Lindners Jane, Jessica Parks Flat-Out Love och Jennifer Castles The Beginning of After) har jag plötsligt 8 olästa böcker i bokhyllan.
   Åtta böcker är inte så mycket i bokbloggarvärlden, men det är en tredjedel av mina skönlitterära ägodelar (av dem som är på plats här, vill säga) och betydligt mer än jag är van vid. Plus fyra olästa biblioteksböcker. Och imorgon har jag en rendezvous med Göteborgs stadsbibliotek så högen kommer inte att krympa.
   Men olästa böcker är positivt, visst? Ingen anledning till stress? Istället ska jag se dem som en morot (varför nu en morot skulle vara så lockande) eller ljuset i slutet av tunneln ( tunneln = fältstudien/rapportskrivningen). För OM jag fixar den till jul kan jag ta mellandagarna ledigt. Och bara läsa.

Så kan ni hålla tummarna för att jag fixar det skoliga? Så att jag kan ta läslov med er andra sen.

Bra, tack.

tisdag 8 november 2011

Bokalfabet 2.0 - R

Redo för R? Enligt O är det dags. 


5 ord på R ---------> 1 - 5 boktitlar
rosig     rymma    reaktion   råtta   Ryssland

Rasmus rymmer från barnhemmet när han ger upp hoppet om att bli adopterad. Alla föredrar ju lockhåriga flickor med rosiga kinder framför killar med rakt hår som han. Bättre det, Rasmus, seriöst. Hellre fattig som en kyrkråtta längs vägen med Paradis-Oskar än hamna hos några tråkmånsar som inte fattar att det varken hänger på håret eller könet.
OBS! Rekommenderar inte att någon rymmer hemifrån nu! Långtifrån alla berättelser är lika idylliska som Astrid Lindgrens Rasmus på luffen. OBS! (Jag har märkt att Astrid Lindgren alltid funkar i den här leken. Kommer man inte på något - tänk Astrid!)

I Ryssland är favoriten bland Astrids karaktärer Karlsson på taket, han i Lillebror och Karlsson på taket, ni vet. Världens bästa Karlsson? Nja, denne lagom tjocka propellerförsedda figur möter blandade reaktioner. Inte är han min favorit.

(Nästa veckas utmaning blir att klara hela S utan Astrid!)


Bokkaraktär med för- eller efternamn på R?
Jag funderade på den här när jag gick till skolan idag. Har aldrig funderat i förväg förut, men just namnfrågan är ju densamma varje vecka så möjligheten finns. Hjälpte det? Nej. Men jag kom på att jag kunde ha tagit Peeta på P.
En man det suktats efter längre än det tvistats om Gale vs. Peeta? Jane Eyres Rochester.


En bok i Robinson Crusoes anda (en så kallad robinsonad som jag var tvungen att skriva på högstadiet), det vill säga om en person som befinner sig på en öde plats och funderar över livet?
Erlend Loes Doppler handlar om en man som flyttar ut i skogen för att han tröttnat på människor och deras duktighetskrav. Så väldigt öde är det väl inte, han har fortfarande gångavstånd till Oslos bebyggelse och andra figurer hittar också till skogen, men det är mer känslan och funderandet över livet. En lagom rolig bok för mig som inte gillar roliga böcker!
(Robinson Crusoe förresten? Väldigt trist bok. Vet inte om det är skillnad i rolighetsgrad mellan olika versioner, men den jag läste i min ungdomslittkurs var inte underhållande.)

måndag 7 november 2011

Jessica Darling erövrar Sverige!

Okej, en smula överdrivet... Men Flaskposten-Sofia har läst första boken och vill läsa vidare!

Böcker som dyker upp i böcker

Ofta i ungdomsböcker (och filmer med för den delen) omnämns andra litterära verk. Det kan vara klassiker eller författarens favoritbok. Det är ett roligt sätt att få boktips för en boknörd. I The Duff, som jag läste nyligen, dök det upp flera böcker och där föddes tanken att samla ihop några "böcker i böcker" till ett inlägg. Så här kommer några exempel!

To Kill a Mockingbird (Dödssynden) av Harper Lee. En klassiker. Utspelar sig i en liten stad i den amerikanska södern under 1930-talet. Handlar om rasmotsättningar som kommer upp till ytan när en svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna och berättas av Scout som är dotter till försvarsadvokaten Atticus Finch. Flitigt använt (och ifrågasatt)inslag i undervisningen i amerikanska skolor.


Nämns bland annat i: Jellicoe Road av Melina Marchetta

The Scarlet Letter (Den eldröda bokstaven) av Nathaniel Hawthorne. Liksom Mockingbird en populär klassiker i amerikanska skolor. Diskussionsvänligt innehåll om 1600-talskvinnan Hester Prynne som föder ett "oäkta" barn och får bära en bokstav som en tydlig symbol för sin synd. Har inte läst, men känns som jag har efter alla gånger jag läst om den.


Nämns bland annat i: The Duff av Kody Keplinger (och filmen Easy A)



The Code of the Woosters (Som det anstår en Wooster) av P.G. Wodehouse. Okej, jag har bara sett den här boken omnämnas i en bok, men den hade stort inflytande på huvudpersonen i den boken. (Och gjorde mig sugen på att läsa Wodehouse.)


Nämns i: The Disreputable History of Frankie Landau-Banks av E. Lockhart

The Secret History (Den hemliga historien) av Donna Tartt. Modernare kultbok om Richard Papen som kommer till ett college i New England och blir involverad med en sammansvetsad grupp av vänner och åskådare/deltagare i ett intellektuellt relationsdrama med förödande konsekvenser. Det här är en bok för unga vuxna utan att vara en typisk YA-bok. Jag gillade den, men den blev inte Min Stora Läsupplevelse. (Om man läser på svenska får man några skojiga översättningar som bonus. Bantarcola.)


Nämns bland annat i: Tänk om det där är jag av Johanna Lindbäck



A Prayer for Owen Meany (En bön för Owen Meany) av John Irving. Inte heller den vanligast "boken i boken" utan mer ett exempel på hur författare smyger in sina egna favoritböcker när de skriver. Om två pojkar som växer upp i New Hampshire under 1950- och 60-talet. Tro, ödet och övertygelsen om att allt har en mening.


Nämns i: What Happened to Goodbye av Sarah Dessen



Har ni fler exempel på böcker där de här fem nämns? Eller egna exempel på andra böcker som dyker upp i ungdomslitteraturen?




  

söndag 6 november 2011

Söndagssexan - Harry, Mia, bokköp, Zlatan och DFTBA

1. I torsdags låtsades jag att jag hade höstlov för att gå på bio och säga hej då till Harry Potter & Co. en gång till. På något sätt var det sorgligare att se filmen andra gången. Redan i inledningen när Snape står och blickar ut kände jag hur ögonen blev fuktiga och sen fortsatte det filmen igenom, hela tiden steget före ("Nu-blir-det-snart-sorgligt!"), började tårkörtlarna producera. Men jag var inte ensam. Pappersnäsdukar åkte fram och det snörvlades rätt så friskt i salongen även bland andra som visste precis vad som skulle hända. Det går liksom inte över.

2. För att hitta något lättsammare återupptog jag min sedan länge vilande bekantskap med prinsessan av Genovia. Meg Cabot och jag hade ett bra förhållande en gång i tiden. Jag har läst Saknad, Hemsökt, böckerna om tjejen som räddar presidenten, de flesta fristående och till och med lyssnat på Avalon High som ljudbok när den inte fanns som tryckt text. Så jag kände att det var dags att avsluta En prinsessas dagbok. Men det är så där... Jag har skummat igenom bok 6 till 8 och ska ta mig igenom, helst utan att skumma, de två sista för att se hur det går för Mia och Michael, men vi är inte på samma våglängd längre, Mia/Meg och jag.

3. I jämförelse med kurslitteratur framstår andra böcker så mycket billigare. Så när jag beställde en kursbok följde det med lite nöjesläsning av bara farten trots att jag inte tänkt köpa några fler böcker i år. Men en viktig del av att vara bokbloggare är ju att införa köpstopp och sen hitta kryphål, så jag ser det mest som en initieringsrit så här första året i branschen. I paketet ligger bland annat Jessica Parks Flat-Out Love.


4. Just nu läser jag John Greens An Abundance of Katherines. John Green är en författare som jag alltid tänkt att jag borde gilla men aldrig läser. Han är smart, nördig, rolig och framställs alltid som en YA-superstjärna. Han har just signerat 150 000 blad som ska infogas i hans kommande bok så att ALLA (älskar adressen på den länken) förhandsbeställda böcker kommer med autograf.



Första kapitlet av The Fault in Our Stars går att läsa här eller så kan man lyssna när John själv läser här.

5. Gör Zlatan samma sak med sin bok? Sitter i Milano och signerar för fullt? Försöker pressen stycka upp hela boken så att det inte finns något kvar att läsa när boken väl kommer?

6. Jag har ärligt talat inte kommit så långt i An Abundance of Katherines, så det är möjligt att min kärlek till John Green kommer förbli hypotetiskteoretisk. Men första raderna var så där kittlande bra.
The morning after noted child prodigy Colin Singleton graduated from high school and got dumped for the nineteenth time by a girl named Katherine, he took a bath. Colin had always preferred baths; one of his general policies in life was never to do anything standing up that could just as easily be done lying down.

lördag 5 november 2011

The Duff

av Kody Keplinger

När Wesley Rush kallar Bianca för "the Duff", vilket kan sammanfattas med den tjocka(re) och fula(re) tjejen som får sina vänner att se bättre ut i jämförelse, förbättrar han inte precis bilden hon har av honom. Ett svin. En slampa. Självsäker, kaxig, egenkär. Inte någon hon vill ska komma i närheten av hennes två bästa vänner. Trots allt det, trots att hon verkligen hatar honom och gärna talar om och visar det för honom och alla andra, blir Wesleys säng Biancas tillflyktsplats när hon vill slippa tänka på sina familjeproblem.
   Helt och hållet en fysisk grej, Bianca är inte ute efter kärlek, dels finns det inte något som heter kärlek när man fortfarande går på high school och dels... Wesley Rush? Inte någon hon skulle utveckla någon som helst sorts varmare, vänskapliga, känslor för. Wesley själv är också bara intresserad av att ligga. Med vem som än är intresserad. Uppenbarligen även the Duff.
   Men kommer de att kunna hålla känslorna utanför genom hela boken eller kommer det visa sig att Wesley har en hjärna, öron att lyssna med och till och med ett hjärta?

Den senaste tiden har jag läst så bra böcker att jag glömt att det även finns andra sorter. Böcker som är lite mer "meh" för att stjäla ett steg ur bedömningsskalan hos Books from Bleh to Basically Amazing. Så är The Duff för mig. En bok som är lite utmanande för många med sitt svärande och sexande. Som försöker lära oss något om att inte trycka ner varandra med nedsättande titlar.
   Men jag närmast skummar igenom de delar av boken som ska ge en känslomässig grund. Jaha, Biancas mamma... Jaha, Biancas pappa... Jaha, när hon var 14... Jaha, Wesleys föräldrar. Det berör mig just inte (vilket kanske gör mig ännu mer cynisk än Bianca, eller så är det bara för skissartat). Hade jag gillat mer om jag läst de där raderna ordentligt? Om jag gillat mer hade jag läst de där raderna ordentligt.

Hela "jag-hatar-dig-så-mycket-hela-tiden-men-nu-kysser-jag-dig-VAD-HÅLLER-JAG-PÅ-MED?!!" känns lite Harlequinromantik.  Det positiva skulle väl vara att Bianca hela tiden tar initiativet och att allt är på hennes villkor, men istället objektifierar hon Wesley. Och hennes självkänsla är inte på topp när hon suger åt sig hans nedsättande kommentar om "the Duff" och accepterar dem som sanna, men inte kan ta till sig komplimanger. Det riktar jag i och för sig ingen kritik mot, snarare är det en av delarna av historien som intresserar mig mest.

Jag hoppas att min svala inställning till The Duff inte kommer sig av ren och skär avundsjuka. Kody Keplinger, författaren bakom boken, är 20 år med två utgivna böcker och sin tredje på gång nästa år. The Duff är hennes debutroman som hon skrev när hon var 17-18 år. (Jag hade inte ens en blogg när jag var 20.)
   Det saknas emotionellt djup på sina håll. Slutet knyter ihop allt lite väl lättvindigt. Men hon var 17, det är förståeligt att det är lite valpigt. Hur mogen och smart man än är. (Hade hon åstadkommit perfektion hade jag lagt mig i en lövhög någonstans för att förmultna.)

Den klarsynta men mer positiva recensionen som först uppmärksammade mig på den här boken hittar du hos Andréa i boklandet.

onsdag 2 november 2011

Bokalfabet 2.0 - Q

En dag senare än vanligt - inte för att jag försökte köpa mig extra betänketid för qluriga Q, utan för att bloglovin inte uppdaterat mig på enligt O:s förehavanden på länge (började oroa mig för hennes liv och hälsa) - kommer veckans installation av 2.0.


1. Veckans 5 ord (av vilka jag hört 3) som ska leda mina tankar till olika böcker som har titlar: 
quisling
qvar
qvint
quorn
qaida (som Al-Qaida som väl få bli någon form av terrorism)

En quisling är en förrädare och där tänker jag först på förrädaren i Bröderna Lejonhjärta. Jag ska inte avslöja vem det är, men det är inte den Skorpan först tror (det är det sällan). En av mina Astrid Lindgren-favoriter.
   Qvar är en steroid som inhaleras för att kontrollera astma. Eller nåt sånt. (Var tvungen att googla.) Astma visar det sig att en av boysen i Ruby Olivers värld har. Jag ska inte avslöja vem där heller (för han pratar inte gärna om det), men det avslöjas i andra boken, The Boy Book av E. Lockhart.
   Ord nummer två jag inte hört: qvint. Som servisen Qvint och "det femte tonsteget, femtalet och intervallen mellan den första och femte tonen" qvint. Det musikaliska går mig över huvudet, men jag tänker att Perfect Fifths (!) har något med det att göra. Alltså, så heter femte boken om Jessica Darling av Megan McCafferty som jag tjatade om för några veckor sen. Det finns en hel monolog/dialog om perfect fifths.

Quorn har jag i min frys. Där är det kallt. Precis som det var för Rose, Jack och alla andra som hamnade i vattnet när Titanic gick på isberget. Om det var kallt för varulvarna vet jag inte, men visste ni att det fanns varulvar ombord? I Claudia Grays Fateful är det så. Jag är ingen varulvsläsare, men den premissen fascinerar mig väldans. Varulvar! På Titanic!
   Jag vet inte om det kommit fram vilka som låg bakom terrorattacken i London 2005, men Al-Qaida, fanns garanterat bland de misstänkta. Det var där farbror Joe dog i min senaste gråtfest, The Piper's Son av Melina Marchetta. (Det kanske inte är den mest lockande reklamen att man blöter ner halva kudden med tårar, men den här boken är så fin.)  

2. Och så en karaktär med för- eller efternamn på Q.
Professor Quirrell! (Utropstecken för jag trodde jag skulle vara tvungen att ge upp eller ta Quintana som jag inte läst!) DADA-läraren med den onda turbanen.

3. O tänker på boken Varför är det så ont om Q? som hon gillade som barn. Den är skriven av Hans Alfredsson, en kul person. Det finns ju andra roliga författare. Vem är din quliga favorit?
Qulig favorit? Jo, nu blir det krystat minsann... Alla författare som är inblandade i veckans bokstav är quliga. E. Lockhart och Megan McCafferty, Astrid Lindgren och J.K. Rowling, Melina Marchetta får mig inte bara att gråta utan också att skratta (så jag gråter). Smart roliga, underfundigt roliga, men inte hela-tiden-haha-roliga - det är min typ av qul! 

tisdag 1 november 2011

Why I Love Contemporary

För att förklara varför jag gillar contemporary (arrgh, översättning!) känns det ofrånkomligt att kontrastera den förgreningen av ungdomslitteraturen mot den andra grenen. Realism mot fantasi. Vardag mot äventyr. Nuet mot framtiden/det förflutna/en alternativ tid. High school-drama mot slåss för sin överlevnad-drama.

Personligen har jag aldrig känt någon större dragning till paranormal/dark romance/fantasy, men jag har ändå inget intresse av att klassa det som sämre litteratur eller något lika fånigt. Dåliga böcker finns inom alla genrer och förgreningar. Om en bok får dig att känna och vilja läsa mer (eller aldrig läsa en bok mer i hela ditt liv för att ingen bok någonsin kan överträffa just den du nyss läst) så är det en bra bok.

Om jag fötts några år senare hade förmodligen mitt läsande sett annorlunda ut idag. Genomslaget som paranormal fått efter Twilight har på något sätt kommit "efter min tid". Om jag kunde drömma kom samma år som jag tog studenten och jag läste den inte förrän två år senare. Om jag varit 12 när den kom? Svårt att säga något om naturligtvis, men kanske hade jag sökt mig dit istället för till vuxenböcker?
   Samtidigt finns det många lika ålderstigna och ännu äldre som omfamnar vampyrer och allt det andra, så det är inte bara en generationsfråga. Det är jag som visserligen läste Twilight och Hungerspelen med febrig fascination och älskar Harry Potter men ändå valt bort serier som Vampire Academy och Vampire Diaries. Det är jag som tycker att det finns fullt tillräckligt med spänning i mellanmänskliga relationer, i vardagen, för att det ska vara underhållande. Vänskap, kärlek, sorg, längtan, lycka... Allt det finns i contemporary och jag behöver inte någon storslagen inramning för det ska bli bättre. Det funkar så fint med Luleå, Sydney eller Colby, med villaområdet fem minuter bort med cykel, med tjejen på bussen. Verkligheten är magisk.

Just Contemporary har just inletts av Ashley och Shanyn. Jag hakar på när jag känner för det. 

måndag 31 oktober 2011

Om jag skulle läsa en bok om varulvar

...så skulle det vara den här boken.

I ärlighetens namn skulle jag förmodligen ännu hellre läsa den utan varulvar. Men ändå. Lagom till 100-årsjubileet nästa år kanske?

söndag 30 oktober 2011

The Piper's Son

av Melina Marchetta.


Det har gått sex veckor sen jag läste Saving Francesca där en grupp människor växte samman till något större än summan av delarna i en vänskap ingen av dem förväntat sig. I The Piper's Son har det gått fem år, och i Sydney vintern 2007 når Tom Mackee botten och allt har fallit sönder. Vännerna från St. Sebastian's är spridda över världen. Toms familj är i spillror. Men när allt har nått botten måste något hända och efter tio stygn och med sina ägodelar utslängda på gatan flyttar Tom in hos sin faster Georgie och långsamt pusslas bitarna av det förflutna ihop och kanske, kanske finns det hopp för framtiden.

Om ni kunde se mig nu skulle ni se mig mosig och rödgråten och medan jag skriver det här känner jag tårarna välla över igen för Melina Marchetta är bra på att få mig att gråta. Vissa böcker är så uppenbart ute efter att framkalla tårar att det närmast står GRÅT HÄR i läsanvisningar i marginalen följt av pilar för tydlighetens skull. Det finns så mycket sorg i den här boken så de uppenbara gråttillfällena är många, dock utan pilar och versaler, Marchetta är lite mer subtil, men det jobbiga är att det finns mindre uppenbara stycken som kommer så oväntat och därför kan jag aldrig skydda mig. Så jag gråter och gråter och gråter åt allt möjligt av anledningar jag inte alltid förstår.

För det finns också så mycket kärlek i den här boken. Den forsar fram över sidorna, mellan raderna, i orden. Mellan karaktärerna, de unga och de vuxna, vänner, familjemedlemmar. Från boken till läsaren som känner sig inkluderad och välkommen trots intimiteten i banden i familjen och mellan vänner. Och till sist så mycket kärlek från mig.

fredag 28 oktober 2011

Den som hade höstlov...

Denna underbara uppfinning... Själv börjar jag nästa kurs på måndag. Så det blir nu i helgen jag kan vara ledig (läs: läsa). Inte lämna lägenheten. Om jag inte ska gå på judo, men det är en helt annan historia. Men höstlov alltså. Andra har det och för deras skull finns det höstlovsbio. Vilket gör att jag kan se om sista Harry Potter för 30 kronor tillsammans med en blandad skara tioåringar och högskolestudenter.

Högst upp på läslistan för helgen/minilovet: The Piper's Son av Melina Marchetta.

torsdag 27 oktober 2011

Lila

Jag klär min blogg i lite mer lila idag. För att det är okay att vara gay. Självklart.

tisdag 25 oktober 2011

Bokalfabet 2.0 - P

Innan jag sätter P för den här tisdagen ska jag ägna några rader åt bokstaven P eftersom den står i fokus för veckans upplaga av enligt O:s alfabet.

1. Som vanligt har hon valt ut 5 ord som genom fri association ska kopplas till lika många, eller färre, boktitlar.
petig, pyssling, påföljd: Nils Karlsson Pyssling bor i Bertils källare. Man kan komma dit genom ett råtthål under Bertils säng, men för att komma igenom behöver man vara liten som en pyssling. Det blir man om man tar på spiken bredvid hålet, men det är väldigt petigt vad man säger samtidigt. Bertil säger fel några gånger och då händer ingenting. Tillsammans försöker Nils och Bertil hantera den förstnämndas hyresvärdinna. Kan inte Nils betala hyran väntar hemska påföljder...


parallell: Lionel Shrivers Dagen efter berättar två parallella historier om hur en kvinnas liv utvecklar sig beroende på vilket liv/vilken man hon väljer. En ungdomsbok (som jag inte läst men sett på biblioteket) där parallella verkligheter också beror på gjorda val är Att kyssa eller inte kyssa Jake Matthews. Cool eller töntig verkar alternativen vara där.


panelhöna: När jag läser definitionen "kvinna som inte blir uppbjuden till dans" tänker jag: Elizabeth Bennet! och Stolthet och fördom. Där Darcy vägrar att dansa med henne. Men jag tänker också på en ännu oläst bok, Perks of Being a Wallflower, som jag behöver påminna mig själv om ibland så att den inte faller bort från läslistan.


2. I steg 2 ska en bokkaraktär med för- eller efternamn (eller varför inte för- och efternamn) på P presenteras.
Jag tror inte att det någonsin har skrivits en minnesvärd karaktär på P. Förutom Pippi Långstrump då. Och Prussiluskan. Och Pelle på Saltkråkan. Och Peter Pan. Men inte någon som skriker extra högt i mitt öra och vill utmärka sig. Så därför återknyter jag till L när jag var lika övertygad om att inga karaktärer fanns på den bokstaven: Lisas lammunge Pontus.


3. Slutligen ska jag denna gång skriva om ett paradis, vilket definieras som en plats jag eller personerna i historien älskar.
Jag läste precis Kate Canns bok Escape där huvudpersonen Rowan till och med kallar platsen för Eden och paradiskänslan är stark för henne när hon får flytta in i en egen stuga praktiskt taget ovanpå vattnet. Det är sommar, sol, bad, frihet och självständighet. Både för henne och Iggy...